Vårtankar

 Fjolårslöven prasslar under skosulorna, solen värmer i ryggen och längs stigen har vitsipporna slagit ut.
Så banalt, när man skriver ner det.
Och samtidigt – vilket under!
Ganska fantastiskt, egentligen.
Att ännu en gång få se vitsipporna slå ut.

De gånger jag har varit på sjukhus och opererats har det slumpat sig så att det har skett på våren. Och ljuva lycka när man då kommer hem, kliver ur taxin och kan ta de första stegen, lite darriga kanske, längs stigen och få syn på vitsipporna. 

Numera är det vetenskapligt fastställt att blommor får sjuka människor att tillfriskna fortare. Blombuketter vid sängkanten räcker långt. Inte undra på då att vi mår så bra när vi kan traska omkring på egna ben och betrakta blommorna i frihet. 

Jag hälsar de första bofinkarna – en dag är grusplanen alldeles full av dom, och jag undrar som varje vår vad de går och pickar efter just där. Och glömmer lika fort att fråga någon som vet. 

Talgoxarna si- su-ar, förr si-si-usade de, men de har rationaliserat sin låt och blivit tvåstaviga. Kanske hörs det längre och lockar bättre. 

Det är inte bara de som sjunger för mig, det gör också de andra kvittertipporna som jag inte vet namnen på, men det gör ingenting, de vet själva vilka de är och de sjunger ändå. En av Finlands främsta poeter, Pentti Saarikoski, skrev på ett ställe att Linné måtte ha hatat naturen eftersom han var besatt av att katalogisera den och ge alla ett namn. Jag är benägen att hålla med honom ibland. Det gör inget att vi inte kan namnen - vi gläds åt blomman eller fågeln ändå, och det är viktigast. Glädje är viktigt. 

Glad blir man när den första sädesärlan kommer, att den klarat resan hem i år också - hela vägen från Afrika.

Och när man hör ormvråken högt i skyn med sitt piiääände. Och tranorna vid Lianetjärn som trumpetar så vackert morgon och kväll.  

I ett vindskyddat läge med mycket sol brukar konvaljerna komma tidigt, ibland redan i början av april. Små grönbruna spjut som sticker upp så morskt. Gökärten är inte långt efter. 

I år såg jag den första huggormen den 1 maj. En hanne värmde sig i solgläntan bland konvaljerna. Han reste på huvudet och betraktade mig en stund, insåg att jag var ofarlig och ringlade iväg. 

Nog finns det att glädjas åt alldeles gratis om vi bara använder ögon och öron.

Berits tankar om livet och arbete

Arbetet är meningen med livet, säger politiker oavsett färg.

Så meningen med livet ska alltså vara att t ex tillverka vapen eller T-shirts i fattbar mängd?

Att det är meningsfullt att arbeta inom vård och omsorg kan jag hålla med om, men inbilla mig inte att folk som jobbar inom den sektorn anser det vara deras livs innersta mening.

    Med paroller som denna blir det lättare att begripa varför den första frågan till en ny bekantskap lyder: ”Vad jobbar du med?”

    Och svaret blir något som ”Jag jobbar som ingenjör, chaufför, journalist, sopåkare.”

Inte att jag är ingenjör, chaufför osv.

   För mig låter detta som om vi alla är vikarier utan utbildning. ”Jobbar som…” innebär tillsvidarejobb i väntan på det som vi egentligen är utbildade till.

 

Berits funderingar om mörkret

Jag har alltid tyckt om hösten med dess dofter och tidiga skymningsstunder. Jag tycker till och med om november. Mörkret är tryggt.
   Jag tycker ännu mera om december med alla adventsstjärnor, ljusstakar och utegranar.
   Jag tycker bäst om tiden fram mot jul med Lucia och familjens födelsedagar i stearinljussken.
   Och nu - vintersolståndet när mörkret kulminerar och vi så småningom går mot vår.
   Men först ska vi fira jul, så:
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Oktoberdimma

Dimman stiger från sjön och från mossen.
Suddar ut alla konturer, gör synfältet snävare.
Den vanliga omgivningen byter skepnad,
man kan låtsas att det är en annan värld bortom diset.
En blåklocka vid stigen lyser ännu blekblå.
Det är vindstilla och tyst, hösttyst.
Det enda som hörs är fallande löv
som med ett lätt prasslande landar på marken.
Inga fåglar sjunger längre.
Jag ser ett par talgoxar och en stund senare en blåmes.
Känner en solidaritet med dem.
Dem borde vi hylla mer än flyttfåglarna som kommer på våren.
Det är i alla fall de som har kämpat sig igenom vintern tillsammans med oss,
kämpat mot kyla och nordanvind under korta dagar
och under långa kalla nätter.


Att hänga ...

“Agnes 80 år hänger på kulturhuset och säger att hon absolut ska vaccinera sig.”
Så lät inledningen till ett inslag i P1 om influensavaccinationen.
  
Gamla damer hänger inte på kulturhuset eller någon annanstans heller för den delen, om det inte är i olja inom glas och ram.
  
Tonåringar hänger, i gathörn och på fiket eller var nu tonåringar för tillfället gillar att träffas. Yngre medelålders hänger krogen i förhoppning om att verka yngre.
 
Men gamla damer hänger alltså inte. Möjligen på rullatorn när benen inte längre är vad de en gång var.
 
Gamla damer besöker kulturhus eller andra ställen och där står eller sitter de. Dricker kaffe eller te och tar en god kaka för att en stund glömma åldersbekymren.

   Men hänger – aldrig!

Tidens gång

Det sägs att gamla människor ofta är deprimerade och att de sällan får rätt medicin mot detta.
Det är klart att man blir deppig när man alltid har ont någonstans och när man inte längre klarar av att göra det man vill och längtar efter.
Ingen mormor sitter längre i spisvrån, lägger in en vedpinne med jämna mellanrum och stickar på en strumpa medan hon passar barnbarnen.
I ett statiskt samhälle - som det gamla bondesamhället - fanns en respekt för de äldre, som hade en erfarenhet och vishet som den yngre generationen hade nytta av.
Men nu?
Vilken medicin hjälper mot livets och tidens gång?

Ungdomsåren…

”Ungdomsåren mellan tjugo och trettio”, sa någon på radion nyss.
Mellan tjugo och trettio?!
Vår generation – som nu är drygt sjuttio – var vuxna när vi var tjugo år.
Vid ­trettio var man stadgad och på väg att bli medelålders.
Skulle man ha ränt runt i tonårskläder och uppfört sig som en tjugoåring
hade man blivit betraktad som udda.
Väldigt udda.
Oansvarig.
Lite efterbliven rentav.

...pengar

En del banker har inga pengar längre. Alltså i form av sedlar eller kontanter. Allt är bara transaktioner mellan konton.

För länge sedan fanns heller inga pengar. Då bytte man varor med varandra. Det kunde vara svårt ibland när bytesvarorna inte var likvärdiga. En slav kanske var mera värd en gödd gris. Man var tvungen att ha något att jämna ut köpet med, t ex snäckor eller annat som hade högt värde men tog liten plats. Mest åtråvärt var ädla metaller, som silver och guld. Hade man råd kunde man ha en armring i silver och vid ett köp kapa av ett lämpligt stycke, som vägdes för att mäta rätta värdet.

Någon kom på att stycka upp metallen i förväg för att ha färdigvägda bitar klara. Men kunde säljaren lita på att silverbiten var äkta? Efter en tid gick kung, hertig eller annan härskare in och garanterade värdet genom att låta stämpla sitt namn eller sigill på metallbiten.

Myntet var uppfunnet.

Så småningom blev det besvärligt att kånka omkring på tunga mynt när man skulle göra affärer med pålitlig valuta – fyll en påse med enkronor så får ni se! – så någon kom på att trycka ett papper där det stod en viss summa och en skriftlig garanti att lösa in detta papper mot motsvarande summa i silver eller guld.

Sedeln var uppfunnen.

Nu hade vi pengar, ett smidigt betalningsmedel så länge alla litade på värdet och på att nästa handlare också skulle godta myntet eller sedeln. Med tiden fick vanligt folk pengar på fickan och pengar i börsen, pengar som var lätta att frakta men också lätta att stjäla.

Pengar och pengatransporter var ett attraktivt rånbyte under ett par sekel. För att minska den risken införde företagen efter ivrigt övertalande av bankerna checklöner på 1960-talet. Checken var inte längre en statussymbol för burget folk.

Banken hade nu tillgång till våra lönepengar en stor del av månaden, när företagen inte längre hämtade kontanter till sina anställda på avlöningsdagen.

Men checkar var dyra att administrera och checkbedrägerierna var många, så snart kom kontokorten. Vi skulle betala med kort för att minska kontantflödet och därmed rånrisken.

Därefter kom internetbanken. Nu ska vi själva sköta våra bankaffärer och dessutom betala banken för jobbet. Och det gör vi snällt, vi betalar med kort och mobilen och via datorn.

Men vårt elektroniska betalsystem är sårbart det också. Konton och kontokort kapas och utsätts för intrång och så fort säkerhetsfolket har täppt till ett kryphål, har bovarna strax hittat ett nytt.

Så kommer det att pågå tills även det systemet bryter ihop och någon säger: Tänk ett skiljemedel! Pengar! Ingen som kommer åt mina konton, ingen kapning! Helt oberoende av att tekniken fungerar! Man har dom bara i fickan och lämnar över direkt, utan transaktioner. Utan ett trycka på en enda knapp! Så utomordentligt smidigt.  

..nyårslöften 

Nystarter är bra.

Nystarter av alla slag är bra, särskilt nyårslöftena så här år.

Nu ska vi

- börja banta

- börja träna

- börja promenera

- sluta äta godis

- sluta röka och kröka

- sluta köpa sånt som vi egentligen inte behöver.

Allt som de första dagarna ger oss en känsla av förväntan, av att lyckas, av eufori.

Så nystarta ofta!

Varför inte varje torsdag?

 

Stora tallrikar

 Häromdagen köpte vi nya vardagstallrikar. Vi stod och valde efter tålighet – de ska gå att diska i maskin och värma mat på i mikron –mönster och färg. Vi tyckte att alla modeller såg större ut än de gamla vi hade hemma.

 - Är alla tallrikar så här stora? frågade vi den vänliga expediten.

 - Ja numera är mattallriken ungefär 28-29 cm i diameter, förr var de 23-24, sa hon.   

Vi valde en vit med en svag relief i kanten, snyggt, men inte pråligt, som fan sa när han målade svansen grön. De skulle passa ihop med resten av husgerådet. När jag packade upp dem hemma, slogs jag av en tanke: tänk om de inte går in mikron!

   En snabb koll visade att det gjorde de, tack och lov, annars hade jag känt mig ganska snopen. Så jag körde dem i diskmaskinen och så småningom skulle jag plocka in dem i köksskåpet.

   Det gick det inte att stänga skåpdörren om dem. De fyllde hela hyllan, stack ut en centimeter och dörren glipade.

   Våra köksskåp är 24 år gamla och 26 cm djupa. Är det så lömsk uträknat att man måste köpa nya skåp, bara för att porslinet ändrat storlek? Det vägrar jag. Maken kom på att vi kan ställa tallrikar på skrå, så det gör vi.

   Men ännu en tanke dök upp: Har tallriksstorleken ändrats för att vi inte ska märka att vi tar större matportioner? Vi blir ju allt tjockare och tyngre och porslinfabrikanterna är kanske i maskopi med matkedjorna. Det är en ful och konspiratorisk tanke, men den sitter där och gnager. Faktum är ju att vi är skapta med en magsäck som har samma storlek som på stenåldern.

   Om man inte har töjt ut den, förstås.

Längs stigen i oktober

Currybruna ormbunkar, med en mörkare ton av vätan

Den klargula färgen på asplöven

den mörkare gula nyansen på björklöven.

Löven som singlar lätt mot marken, som snöflingor.

Lönnarnas prakt och prålighet.

Konvaljebladen har blivit genomskinliga

har samma färg som te med mjölk,

liknar tunna skira gardiner,

liknar en gammal kvinnas sprödhet.

Ett par blåklockor i blom ännu.

Daggkåpan är friskt grön.

September

Det var fullmåne i går kväll och molntrasorna – de lätta tunna molnen –

for förbi månen som andedräkten ur munnen en kall vinterdag.

I tunna avlånga sjok med trasiga fransiga kanter, ett sjok åt gången.  

Dimman har lättat när jag tar min förmiddagsrunda.
 
I fukten syns alla spindelvävar tydligt.

De ligger utbredda över blåbärsriset tätt som om någon under natten brett ut dem till tork.

Jag går försiktigt för att inte skada dem.

Även spindlar behöver äta.

Blåbär

”Uti vår hage, där växa blåbär” står det i en gammal visa

med pluraländelse på verbet till och med.

Märkligt.

Alla blåbär jag har plockat har växt i skogen,eller möjligen i skogsbrynet.

Men uti hagen letar jag förgäves efter blåbär.

 

Blåklockan

flower

Den nyutslagna blåklockans halvt genomskinliga kronblad
liknar spädheten hos ögonlocken på ett nyfött barn.
Jag höll handen varsamt om blomman ett ögonblick
och förundrades
över livskraften
både hos blomman och barnet.

 

Älgörten

 

Vid midsommartid har älgörten fått små knoppar, knappt urskiljbara.
Jag kupar händerna över dem och ber:
Ta det lugnt! Ha inte bråttom nu, inte bråttom alls!
Ni behöver inte slå ut än.
Lugnt och fint, lugnt och fint,
så att jag hinner med. 

Två veckor senare börjar älgörten blomma.
Då är det högsommar.
Dess aromatiska doft
lovar bad och värme.
Den kallas vanhävdsört
för där den växer
brukas inte jorden längre.

I stället för att som tidigare generationer
under långa dagar arbeta med höskörden i solgasset,
går vi med kaffekorgen över gärdena till badsjön.

 

Myrorna

Myrorna har varit igång en tid. När jag sätter pekfingret i stacken, får det fart på dem allesammans och fingret doftar sedan starkt av myrsyra.
Stacken har ett stort hål i toppen efter hackspetten. Myrorna arbetar intensivt på att lägga igen det. De tycks planlöst springa kors och tvärs men alla har en uppgift, alla arbetar för det gemensammas bästa.
Jag tror ingen myra går och grunnar på att förverkliga sig själv, att skapa sig egen tid eller att verkligen unna sig något.
Fast något nyskapande ägnar de sig inte åt precis. Myrstackar är alltid myrstackar.
Av hackspettens attack på myrstacken syns efter en vecka inga spår. Myrorna har redan lagat stacken, fyllt ut hålen och forslat bort sina döda.
Med handen bakom örat hör jag prasslet av deras trafik. Den har skapat en tydlig väg under gräset, under blåbärsris och lingonris och är sliten som gammal dalsländsk landsväg.  Bredfilig är den, myrorna springer flera i bredd åt båda hållen.
Ser man trafiken från ovan så associerar man osökt till rusningstrafiken i en storstad.
Från ovan ser nog trafiken i Los Angeles eller Tokyo lika planlös ut som myrornas rännande fram och tillbaka.

 

 

Att samla

Många samlar på iakttagelser av fågelarter och ovanliga mossor och blommor, men jag samlar på sinnesintryck.

   Jag gläds åt vårens och försommarens fågelsång utan att alltid veta vilken art det är som sjunger. Jag blir lycklig när jag ser de första vitsipporna slå ut.

   Jag snusar begärligt in doften av mossa, av pors och skvattram, av säv och vass vid insjöstranden, av sommarängarnas överflödande blomdoft. Doften av en granskog i sommarhettan. Smaken av mogna skogshallon en augustidag.

   Jag samlar på tystnaden i skogen när hösten kommit, njuter av lukten av multnande löv och växter.

   Jag tycker om att se spåren av älg, rådjur och grävling och lånar gärna deras stigar.

   Jag betraktar med nöje myran som hittar en död skalbagge, tre gånger så stor som hon själv, och till synes målmedvetet släpar iväg med den på en för mig osynlig väg.

   Jag beundrar spindeln som fäster sitt nät mellan ett par grässtrån och sedan tålmodigt väntar på fångst.

   Jag trodde att jag var ganska ensam om att glädjas åt det jag upplever i naturen om än så litet och obetydligt, men så läste jag några rader av Aleksandr Solzjenitsyn som handlar om hur han står under ett snart utblommat äppleträd inklämt mellan flera femvåningshus i en bullrande stadsmiljö och andas in dess doft:

  ”Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter regn, är livet värt att leva.”*

   Bättre kan det inte sägas.

 

  *Att andas. Övers. Hans Björkegren. Ur: NOBELLER. Noveller av nobelpristagare. Sthlm 2007.

 

Efter oss syndafloden 

 Ibland skäms jag för oss fyrtiotalister – många av oss uppför sig som bortskämda barn. Det får mig att tänka på Louis XV:s älskarinna madame Pompadours ord om den tidens slöseri: Aprés nous le déluge, efter oss syndafloden.
  
Fyrtiotalisterna hade möjlighet att få en bra utbildning med bra studielån, hade lätt att få bra jobb, trots att åtskilliga av oss var medelmåttor både i skolan och i arbetet. Vi kunde köpa eller bygga bra hus med statssubventionerade lån. Med gillestuga och bastu, fast ingen av oss tidigare vare sig haft gillen eller badat bastu. Räntan på de lånen var avdragsgill, ju högre lön desto mer avdrag.  Daghemmen byggdes ut och de som skaffade - eller som man faktiskt sa då – fick barn hade möjlighet att få skattesubventionerad kommunal barnomsorg.
   Så trampade vi på med två löner och två barn, hus och bil och sommarstuga. De som var hemmafruar medan barnen var små, hade lätt att få arbete när barnen blev lite äldre och hann få sina femton år i arbetslivet som krävdes för att få ATP.
   Och nu? Vad använder vi vårt välstånd till? Vi renoverar våra hus, skaffar oss lyxkök och vinkällare. Eller säljer våra hus och investerar den höga vinsten i nya moderna lägenheter eller i hus i Sydeuropa. Eller flyger på långresor till exotiska resmål. I alla fall till något som vi varken sett eller gjort förut. De vanliga semesterorterna är vi blasé på.
   Jag tycker att vi är aningslösa när vi säger att vi ska ”unna oss” det goda livet. Precis som om inte vi 40-talister alltid haft det goda livet. Våra föräldrar hade det sämre, våra barn har det svårare och vad våra barnbarn får i arv vill jag helst inte tänka på.
   Det blir att rensa och röja i den samlade bråten och lära sig leva ett annat liv än det som levdes före syndafloden. Före konsumtionsraseriet och miljöförstöringen.

Skogsbryn 

Varifrån kommer känslan av vaksamhet när man från skogen närmar sig gläntan eller gärdet?

Jag stannar alltid till ett ögonblick i skogsbrynet och granskar gläntan eller fältet framför mig innan jag går ut, innan jag lämnar den skyddande omgivningen.

Varför?

Det finns ju aldrig något hotfullt där.

Är det ett arv från jagande stenåldersförfäder?

Ingen har då lärt mig att stanna och stillna några sekunder som jag automatiskt gör.

Jag vill gärna att det ska finnas i mina gener – det verkar tryggt.

Hälsostressen

Känner ni också av hälsostressen? Man ska dricka kaffe, då minskar risken för att få Alzheimers. Men drick inte för mycket, då får du magkatarr och hjärtklappning. Drick te, det lär vara bra för immunförsvaret. En liten bit mörk choklad om dagen är bra för hjärtat. Bra för hjärtat är också lättmjölk, så håll dig till den. Fast å andra sidan skyddar standardmjölk din tarm mot cancer och annat otyg, så tag för säkerhets skull en slurk av varje.
   Fisk innehåller nyttig omega 3, det är också bra för hjärtat och kärlen liksom ett glas rött vin om dagen. Allt detta har forskningen visat på.
   Det är väl det som är stressen: att forskningen visar på än det ena än det andra.
  
Ät 6-8 brödskivor om dagen lät en slogan för många år sedan. Den kom från Socialstyrelsen, sas det, med den var faktiskt en reklamkampanj från Brödinstitutet. Visserligen lånades en rekommendation från Socialstyrelsen om att folk borde äta mera bröd, men kampanjen var alltså brödtillverkarnas.
   Nu är det fettet som diskuteras. Grädde, smör och fett bacon lär visst vara bättre än kolhydrater och socker.  
   Då kommer frågan: Bättre för vad då? Det kommer liksom bort i debatten. Det är det som är hälsostressen.
   Råden haglar från olika håll och alla råd är sannerligen inte medicinskt underbyggda. Men i media lyfts de fram som frälsarläror. Eller snarare på påbud.
   Du äter väl rätt? Mycket grönt och frukt, inte för mycket kött, allt närodlat och kravmärkt, naturligtvis, gärna fisk men se till att den är utan kvicksilver.
   Du motionerar väl? Går på gym eller joggar? Men du promenerar väl i alla fall 30 min åt gången minst två-tre gånger i veckan? Hinner du inte? Lär dig prioritera, människa! Dåliga knän, väger du för mycket? Du har väl mätt magens höjd över golvet? Liggande på rygg, alltså. Vad har du egentligen för BMI, om du nu kommer ihåg hur man räknar ut det.
   Hälsostress var ordet.
   Lagom är bäst av det mesta, även hälsa. Den som aldrig varit sjuk eller skröplig någon gång blir gärna oförstående och okänslig inför andras svagheter.
   Jag kommer att tänka på ramsan som härmar gulsparvens sång: mänskobarna gör så gott dom kaaan. Livet är ju ändå ganska skööönt.
   Även för den som har knackiga knän eller är lite rund om magen.

 

Borde –  

ett förfärligt ord, egentligen. Det ger dåligt samvete och skuldbelägger den som använder det om sig själv.
Använder man det till andra: du borde… är det fyllt av förebråelser. Det ger den talande ett övertag, man anser sig vara bättre och veta bättre än den person man talar till. 

Man borde inte använda ordet borde.

 

A- och B- människor 

Numera är det vetenskapligt fastställt att det finns morgonmänniskor och kvällsmänniskor, och de kallas A- och B-människor. A låter som de bästa och är alltså beteckningen på morgonmänniskan. Det är de som hoppar ur sängen med ett glatt: Äntligen morron!
   B-människornas inbyggda dygnsrytm gör det svårare för dem att komma igång tidigt på morgonen. De blänger mordiskt på väckarklockan, drar täcket över huvudet och kravlar sig så småningom ur sängen med ett kvidande: Redan?!
   I Danmark har man startat en förening för B-människor med syftet att dels öka förståelsen för deras problem i dagens likriktade samhälle och dels förändra arbetslivet. Tänk att få möjlighet att börja arbeta senare – och hålla på till senare – utan att det anses som moraliskt sämre. För det är just den aspekten som alltid har irriterat mig: att man är en bättre människa om man är uppe i ottan. Som om det arbetet som utförs mellan åtta och tio på kvällen skulle vara sämre än det som utförs mellan åtta och tio på morgonen. Man behöver inte vara lat och oföretagsam för att man inte har duschat, klätt sig och ätit frukost före sju. När B-människan väl kommer igång jobbar hon på, och ju längre fram på dan desto bättre arbetar hon.
   Jag är en B-människa och således kvällsmänniska. Numera försöker jag undvika att boka in något före tiotiden på dan, jag har ganska lång startsträcka på morgonkvisten. Men kom igen efter åtta på kvällen, då är jag i högform och jobbar på fram till elvatiden och tycker att livet är riktigt bra.
   Det ska numera gå att fastställa genom en gentest vilken typ man tillhör. Kanske kommer det att behövas för att få förståelse för oss B-människor.
   Ett stort svensk företag (jag har i skrivande stund glömt vilket) etablerade sig för ett tiotal år sedan på Irland. Man tog med sig svenska vanor med arbetstid och avtal och folk skulle alltså komma till jobbet klockan sju.
   Ingen kom.
   De kom vid niotiden. När ledningen försökte ändra på förhållandet, blev den utskrattad. Tokiga skandinaver, det spelade väl ingen roll. Man jobbade ju lite längre på eftermiddagen istället.
   De var nog B-människor hela bunten.

Upperudsälven- var ligger den?!

Den senaste tiden har SMHI varnat för höga flöden i Upperudsälven. Vad är det för älv, kan man fråga sig.
Svaret blir att det är ingen älv, det är ett helt sjösystem, som går igenom hela Dalsland.
De här sjöarna ingår: Stora Le – Foxen – Lelången ‒ Bengtsbrohöljen – Laxsjön – Råvarpen – Åklången – Upperudshöljen – Svanfjorden, som är en vik av Vänern vid Köpmannebro.
Mellan alla dessa långsmala sjöar (Lelången är fem mil) rinner längre eller kortare älvar och forsar, som alla ingår i Dalslands kanalsystem och alltså har ett par eller flera slussar i en kanal bredvid forsen.
Så när snön smälter i Norge, Värmland och norra Dalsland – eller det regnar mycket – stiger vattnet i Stora Le och Foxen och de andra sjöarna som också har sina tillflöden av åar och bäckar. Sålunda ökar hela tiden vattenmängden på sin väg till Vänern.
Till slut stiger det i Vänern också, för dit kommer även vattnet från Värmlands alla älvar och Västergötlands många åar, som rinner norrut.
Men det är en annan historia.

 

Nutidens höga tempo  

Jag funderar ofta på hur länge människor ska orka leva i den takt som nutiden kräver. Tidiga morgnar, barn till skola och dagis med allt de behöver för dagen. Alla ska duscha, klä sig, äta frukost, som någon ska hinna laga, duka av och ställa undan, gå på toa, ta på ytterkläder och iväg, allt i ett högt tempo.
   
Arbetsdagar lika långa för alla i familjen, handla, hämta barn, åka hem, laga mat, tvätta –mycket kläder behövs för en god framförhållning – äta middag, läsa läxor, lägga barn, läsa saga, röja i kök, hall och badrum, betala räkningar. Träna, motionera, se på TV, läsa dagens tidning, kolla mail, face-book och twitter.
   
Sedan ska både vuxna och barn ha en vettig fritidssysselsättning och många kompisar, dit det ska köras, skjutsas och hämtas. Man ska hinna med umgänge med släkt och vänner, ordna trevliga middagar vintertid och grillpartyn sommartid, med de senaste trenderna inom matlagningsmodet och årgångsvinerna.
    Älska, sova, läsa en god bok, blir det någonsin tid till det? Och till det viktiga samtalet mellan de två som valt att dela livet?
Och vad händer med dem av oss som inte orkar, kan eller vill leva i detta tempo, med denna livsstil?
    För ett par år sedan hörde jag ett program på radion som handlade om introverta och extroverta människor. Jag kommer fortfarande ihåg det för det belyste ett viktigt problem: I ett likriktat och vinstinriktat samhälle kommer vi att förlora något viktigt, nämligen det som de introverta människorna bidrar med. De extroverta, utåtriktade, som kan arbeta i stora kontorslandskap, som mår bra av att ha många människor omkring sig, och som är stresståliga, de kommer till sin rätt.
    Men de andra, de som bäst arbetar i avskildhet, med tystnaden som bästa sällskap, som djupsinnigt tänker och grubblar och löser problem och får nya idéer bakom en stängd dörr eller på sin kammare – vad händer med dem? Blir de utsorterade som mindre lyckade, med sämre social förmåga, ses de över axeln?

    Hur många Einstein kommer vi att förlora? Vilka mediciner förblir oupptäckta? Vilka begåvningar sorteras bort redan i ungdomen för att tidsandan kräver en livsrytm som inte kan anpassas till dem? Det får vi aldrig veta.
Bara att tiden för eftertanke blir allt mindre. Och eftertanke innebär faktiskt att man tänker efter före, hur tokigt det än kan låta.
  

Att fördriva tiden

 

 Att fördriva tiden, säger man.

Vart ska den fördrivas? Ut ur mitt liv?

Ska den inte levas, upplevas?

Äta.

Prata med någon.

Läsa tidningen, läsa en bok.

Tänka.

..vårfåglarna

Först sjöng talgoxen, sen blåmesen, så småningom bofinken.

Så kom sädesärlan, den efterlängtade.

Hon trippade och vippade på gräsmattan och på min fråga om resan från Afrika hade gått bra, nickade hon ivrigt ja.

Så hördes de andra: taltrasten, koltrasten, nötväckan, lövsångaren, svarthättan, och för att travestera Gustaf Frödings Det var dans bort i vägen:

…det var fladder och flax omkring stammar och stenar,
det var prassel och pip under lummiga grenar
- vill du ha mig så har du mig här! 

Den svartvita flugsnappehanen har fullt sjå att vakta två grannholkar,
han flyger mellan dem, sitter ibland på stuprännehörnet och gör reklam för sina bostäder, hinner knappt äta i sin iver att charma en hona.

Och starparet har i år hittat tillbaka till holken i almen, inrett den med kvistar och småskräp, nu väntar snart matning.

Vi njuter av fågelsången och säger till varann: så vackert, så underbart! - för vi förstår ju inte fågelspråk. Egentligen skriker de åt varandra: Dra åt skogen! Försvinn! Jag var här först! Här bestämmer jag! Stick iväg!

 

 

 Home